PROGRAM:
Czarne Latawce musik: Chrichan Larson text: Czeslaw Milosz Hemligheten musik: Madeleine Isaksson text: Tomas Tranströmer Champs d’étoiles musik: Kent Olofsson text: Rilke, Rimbaud och Rich
Lipparella: Mikael Bellini – countertenor, Anna Lindal – violin, Kerstin Frödin – blockflöjt, Louise Agnani – viola da gamba, Peter Söderberg – teorb Koncept: Kent Olofsson och Jörgen Dahlqvist Video: Maria Norrman och Jörgen Dahlqvist Ljus: Mira Svanberg. Teknik: Johan Nordström. Rum: Marcus Råberg
CZARNE LATAWCE – Chrichan Larson
”Campo di Fiori” av Czeslaw Milosz speglar en värld och en tid mot vilken jag riktat min uppmärksamhet under lång tid; andra
världskrigets Polen och massmordet på de polska judarna. Dikten spinner en tråd mellan avrättningen år 1600 av den neapolitanske matematikern och filosofen Bruno Giordano på ett torg i Rom, ”Campo di Fiori”, och tyskarnas slutgiltiga likvidering av Warszawaghettot i maj 1943. Jag har närmat mig varje ord i dikten, utforskat både ljudvärlden och det begreppsmässiga och härigenom försökt få den polska texten att ge musiken en del av dess gestiska karaktär; språkets ljud tas upp av musiken, ord och fraser blir byggstenar för musikaliska gestalter.
I någon mening utgör den barocka ljudvärld som är förbunden med ensemble “Lipparella” en bild av den i tiden avlägsna händelse dikten vittnar om, Rom 1600. I kontrast till detta bär den musik instrumenten låter klinga däremot omedelbara spår av e!n tid som nyss svunnit.
”Czarne Latawce”, på svenska ”Svarta Drakar”, är en av flera möjliga läsningar av en karta, eller mönster, där musikaliska
parametrar och text distribuerats över en tidsaxel. Mönstret, som vid sin tillblivelse är tillräckligt komplext för att inte gå att överblicka, skapar ett antal delvis oförutsägbara scenarier inom vilka musiken, sången och texten möter varandra i givna situationer. Scenarierna kan vara mer eller mindre motsägelsefulla, enkla, sammansatta, tydliga, ibland ogenomförbara. Mönstret frambringar formelement som tillsammans utgör en instruktion för problemlösning.
Skrivandet av musiken, färdigställandet av partituret, kan i slutändan ses som försök att i en anda av fritt associerande f!örverkliga dessa olika situationer, en attityd jag funnit den enda möjliga i förhållande till det innehållsliga i texten.
HEMLIGHETEN – Madeleine Isaksson
Tomas Tranströmer’s diktsamling Den stora gåtan (2004) fanns sedan en längre tid inom mig. Den låg hemma hos mina
föräldrar med min fars prydliga namnteckning innanför, och vi hade nyligen läst därur tillsammans, en kort tid därefter gick han bort i sjukdomen Alzheimer.
Inför uppdraget att skriva ett verk för hela ensemblen Lipparella, inklusive counter tenor, föll mitt val snart på denna samling korta och koncisa dikter. Jag upplevde att de öppnade upp till rum och rörelser mellan mörker och ljus, mellan det allra närmaste och det längst borta, och som skulle kunna bli till musik genom just denna ensembles säregna artikulationsmöjligheter och delikata klangpalett.
Till det sjungna textmaterialet i Hemligheten har jag kronologiskt valt ut tio dikter ur Tranströmers Haikudikter, – som ju innehåller långt fler haikudikter i sina elva avdelningar, – och komponerat fram fem huvuddelar, med två korta, mellan de första och sista huvud-delarna. Det kan alltså finnas två Haikudikter i en och samma del. Instrumentala och vokala delar går annars ständigt in och ut ur varandra genom hela stycket.
CHAMPS D’ÉTOILES – Kent Olofsson
Champs d’étoiles består av en lång rad satser komponerade för Lipparella. Det är ett ”work-in-progress” där ständigt nya delar tillkommer. För konserten i Reaktorhallen har en särskild form skapats där också video och ljus är en integrerad del av kompositionen. Fem av de tretton delar som spelas nu är uruppförande.
I flera tidigare vokalverk har jag arbetat med att skapa ett libretto genom att kombinera delar från många olika texter, där texterna i sig kommenterar varandra och ger nya innebörder. Detta var utgångspunkten också för Champs d’étoiles där den tematiska utgångspunkten var pilgrimsvandringen, och olika aspekter kring detta. En av de grundläggande texterna är hämtade från Rilkes Das Buch von der Pilgerschaft, där avsnittet jag har valt kan beskrivas som en insikt om att ge sig av, ut i ett sökande, både inom sig själv, och på en resa. Mot Rilkes dikter ställs dikter av Rimbaud och fragment från uppenbarelse-vittnesmål. Adrienne Richs dikt Paula Becker to Clara Westhoff fungerar som en underliggande, sammanhållande tråd i versionen av verket som presenteras nu. Paula Becker var nära vän med Rilke och hans fru, och dikten är formad som ett fiktivt brev som Paula skriver till Clara, där hon delar med sig av sina innersta tankar, kring sitt konstnärskap, deras relation, och till de förväntningar som de har på sig att bilda familj.
En av de mest kända pilgrimsvägarna är vägen till Santiago de Compostela i norra Spanien. Ordet Compostela anses betyda stjärnfält – varifrån titeln champs d’étoiles är hämtad – pilgrimerna navigerade efter stjärnorna på sin vandring till katedralen i staden där enligt sägnen aposteln Jakob den äldres kvarlevor finns.