Skip to main content

Cage och Hauer med Lipparella

Josef Matthias Hauer och John Cage kan framstå som varandras motpoler i estetiskt hänseende. Hauer höll under den senare fasen i sitt skapade fast vid samma kompositionsmetod, där de tolv tonerna utgjorde musikens centrala innehöll. För Cage däremot kunde alla sorters ljud kunde ingå i musiken, och han uppfann ständigt nya principer för sitt komponerande.

Men det finns anknytningspunkter i musiken hos de båda från slutet av 1940-talet, som vi har valt ut till detta program. Det handlar om en långt driven reduktion av de musikaliska medlen. Det tar sig visserligen helt olika uttryck i verken hos Hauer och Cage, men kanske också vittnar om ett visst släktskap.

 

I Josef Matthias Hauers korta Tolvtonsspel, som han så gott som dagligen komponerar under sina sista två decennier, har musiken berövats nästan alla traditionella variabler som klangfärg, dynamik, rytmik, och enbart en förändring av det tonala innehållet återstår. I motsats till Arnold Schönberg, som vid samma tid och plats (Wien) också kommer fram till ett kompositionssystem med tolv toner, klipper Hauer av alla band till den senromantiska traditionen, och föregriper i stället bland annat den amerikanska minimalismen.

 

John Cage hade redan på 1930-talet skapat experimentell slagverksmusik med okonventionella klangkällor. Men en rad verk från slutet av 1940-talet har ett mer traditionellt tonspråk, som också står i stark kontrast till den musik byggd på slumpvalsmetoder som kommer bara några år senare. I de sena 1940-talsverken använder sig Cage av små musikaliska celler, det kan vara ackord eller melodiska fragment, som ständigt återkommer i nya kombinationer. Även om beståndsdelarna i sig anknyter till skilda traditioner har de här inte längre någon vanlig harmonisk funktion. Också formspråket är okonventionellt och bygger på rytmiska serier som delvis ligger till grund för koreografier som musiken ursprungligen skrevs för.

Cage and Hauer with Lipparella

At first sight, Josef Matthias Hauer and John Cage may appear as each other’s opposites, in an aesthetical perspective. Hauer would in the later period of his work maintain the same principal composition method, where the twelve notes of the chromatic scale constitute the prime content of the music. For Cage however, any kind of sound could be used in music, and he would constantly invent new methods for composition.

But there are in fact common denominators in their music, especially of the late 1940’s, from which we have chosen the works performed in this programme. The most prominent feature in the music of both composers from this period, is the drastic reduction of musical elements. Although it is manifested in very different ways in the works by Hauer and Cage, it could nevertheless be taken as a sign of kinship.

In the brief Zwölftonspiele by Josef Matthias Hauer, composed more or less on a daily basis during the last two decades, the music has been deprived of almost all traditional variables,

such as tone colour, dynamics and rhythm, and only a regular change of the tonal content is left. Contrary to Arnold Schönberg, who at the same time and place (Vienna) also arrives at a composition method with twelve tones, Hauer liberates himself completely from the late romantic tradition, instead anticipating music that would appear several decades later, such as the American minimalism.

John Cage had already in the 1930’s created experimental percussion music with unusual sound sources often producing noise instead of pitches. But several works dating from the late 1940’s have a seemingly traditional tonal language, making a strong contrast also to his music based on chance operations that would emerge just a few years later. In the works of the late 1940’s, Cage uses small musical cells, such as chords or melodic fragments, that repeatedly appear in new combinations. Even if the ingredients seem to have a background in different musical traditions, they are deprived of any ordinary function. Also unconventional is the musical form, based on rhythmical series that also underlie the choreographies that some of these works were composed for.